Kampen om arbetstid och pensionsålder

Kampen för en kortare arbetsdag och ett kortare arbetsliv, dvs lägre pensionsålder, har alltid varit en av arbetarrörelsens kärnfrågor. Denna kamp skiljer sig markant från flertalet reformistiska krav som syftar till att stilla missnöje eller göra livet drägligare – det är en kamp som slår mot kärnan i kapitalismen, mervärdesutsugningen.

Vad Marx analys av kapitalismen uppdagade är att värde skapas genom arbete, något som förvisso klassiska nationalekonomer som Adam Smith och David Ricardo insett men inte till fullo förstått. Genom att arbetaren säljer sin arbetskraft (sin förmåga att arbeta) och inte sitt arbete (det som produceras) läggs grunden för å ena sidan att den som äger produktionsmedlen kan exploatera arbetarna: de producerar mer än vad de får ersättning för, dvs de skapar ett mervärde. Å andra sidan grundas här också ett ideologiskt filter, där arbetaren skärmas från det som de skapar. Alienation. Därmed döljs att det kapitalistiska värdet skapas genom arbete.

Arbetstiden är här en objektivt avgörande faktor. Det är ett sätt som påverkar förhållandet mellan ägaren av produktionsmedlen och arbetaren, ju längre arbetstid desto mer mervärde skapas. Den möjliga exploateringen ökar med andra ord om arbetstiden ökar, vilket gäller såväl för arbetsdag som för arbetslivet.

Det är med andra ingen slump att kapitalklassen ständigt vill höja pensionsåldern och motsätter sig arbetstidsförkortningar. Att arbetsvärdeläran stämmer, trots de borgerliga nationalekonomernas förnekande, visas genom den politik som kapitalister och borgerliga politiker förespråkar. I praktiken erkänns det de ideologiskt förnekar.

Medan en löneökning inte nödvändigtvis innebär en förslut för kapitalisterna (exempelvis kan löneökningen ätas upp av inflationen eller säkerställa och kompenseras för genom det imperialistiska systemet), så innebär minskad arbetstid en objektiv förlust. Arbetarrörelsen hade gjort rätt i att mer offensivt ta kampen på detta område istället för att förlägga den till frågor där kapitalismen som sådan inte hotas.

Att den svenska regeringen och den borgerliga oppositionen kommit överens om att höja pensionsåldern måste ses i ljuset av detta. Men också av att arbetarrörelsen är pressad, de tvingas att lämna tillbaka frukter av tidigare kamp.

Samtidigt är detta ett område där det folkliga stödet för den borgerliga politiken är svagt (1). Det är med andra ord en fråga som kan aktivera och leda till fortsatt kamp.

lördag 10 mars kl. 14.00 håller SEKO en demonstration vid Norrmalmstorg.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Arkiv: datum
Arkiv: kategorier