Engagerad för karriären – exemplet Jan Larsson

nyligen berättade Jan Larsson, tidigare sakkunnig och statssekreterare för s-regeringen, att han snuvats på en ministerpost. I Aftonbladet (14/10 2016) berättar han om hur han blev erbjuden en post, att han senare ”förhördes” av några jurister angående en händelse (oklart vad, men någon form av skattefiffel), varpå Löven drog tillbaka erbjudandet.

Allt detta är i sig inget konstigt.

Men vad som är talande, och som Aftonbladets s.k. ”journalist” givetvis inte uppmärksammar, är vad han senare säger.

På frågan om han har lämnat politiken för gott säger Jan Larsson till tidningen:

– För gott är lång tid, men det finns inga skäl för mig att vilja tillbaka till politiken.

Med andra ord, för denna sosse fanns inga andra skäl att verka inom politiken än möjligheten att göra karriär. När detta nekas, då slutar han vara politiskt aktiv.

Det faktum att ”journalisten” inte frågar vidare om detta visar hur normalt det anses vara. Som om hans beslut var rimligt och självklart. Men givetvis bör inte syftet för någon att engagera sig politiskt vara en hägrande anställning som minister utan möjligheten att påverka politiken, dvs sakfrågorna. Det bör också finnas en tanke om att arbeta för saken, oavsett i vilken position. Att leda är inte lika viktigt som att delta.

Men så ser det ut i samtliga reformistiska partier. Politiker är karriärister, vilket givetvis också påverkar deras politik. För inte vill de riskera att söta sig med näringslivet eller det politiska etablissemanget. Till Dagens Industri säger herr Larsson:

Det är mer sannolikt att jag hamnar i näringslivet än att jag hamnar på något departement.

Men misslyckas det är det alltid en tröst att veta att nästan alla myndighetschefer, högre tjänstemän, ambassadörer osv rekryteras från gruppen avdankade politiker.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Senate kommentarerna
Arkiv: datum
Arkiv: kategorier