Utmaningar

Som politisk teori och praktik står socialismen inför flera utmaningar, tyvärr diskuteras flera av dessa sällan och när så görs sker det mer utifrån önsketänkande än hänsyn till hur verkligheten faktiskt ser ut.

1. Hur ska ett socialistiskt alternativ kunna få bred uppslutning när arbetarklassens levnadsvillkor markant har förbättrats?

Exploateringen fortgår alltjämt och i många avseenden har exploateringsgraden ökat, eller med andra ord andelen av den totala produktionen som tillfaller individen har minskat. Men givet att produktiviteten har ökat kommer det som arbetaren erhåller att upplevas som mer, även om relativt inte är det. För politiska rörelser är problemet att de försöker radikalisera människor, dvs. tilltala deras subjektiva erfarenheter. Men problemet är att den subjektiva erfarenheten för många inte stämmer med det objektiva sakförhållandet. Socialister tenderar att bortförklara detta genom att antingen peka på den globala situationen eller på att det finns många även i västvärlden som har det dåligt och att denna grupp ökar i storlek. Utvecklingen i fattigare länder går dock i samma spår som den västerländska, vilket är ett empiriskt faktum och något som dessutom förutsätts i den marxistiska analysen (Marx framhåller detta redan i Kommunistiska manifestet). Och för situationen i västvärlden, t.ex. Sverige, stämmer det förvisso att andelen fattiga ökar men inte i samma takt som som andra grupper får det bättre ställt. Detta påverkar inte klasstrukturen eller mervärdesutsugningen i sig, men väl de subjektiva upplevelserna och därmed negativt underlaget för en socialistisk rörelse. En del i denna problematik är att personer som får det sämre eller lever under hot om försämringar inte tenderar att ställa progressiva krav utan tvärtom blir reaktionära. Häri ligger förklaringen till den populistiska och invandrarfientliga högerns framgångar, inte vilket vänstern ofta påstår att kapitalister stödjer denna för att förhindra arbetarnas radikalisering. Högerns framgångar är också störst i tidigare realsocialistiska länder, dvs i länder där personer tidigare levt med social/ekonomisk/materiell trygghet. När denna försvinner kommer dessa att stäva bakåt, något högern politiskt kan exploatera.

2. Hur ska en socialistisk analys och agenda kunna nå ut till människor givet dagens medielandskap och det överflöd av ”information” som finns?

Detta problem är större än många vill erkänna, vilket kan förklaras med att marxister gärna tolkar materialism som att det ”diskursiva” är oviktigt. Men det faktum att media ägs av kapitalistklassen är inte obetydligt. Dessutom kontrolleras alternativa medier (internet) på olika sätt av samma kapitalister, antingen genom att de direkt äger de större/mest besökta plattformarna (från Facebook och Google till Flashback och Aftonbladet) eller genom att det väsentliga dränks i ett överflöd. Stora avslöjanden från Wikileaks likställs med konspiratoriskt nonsens på avpixlat och ges inte den uppmärksamhet det förtjänar. Socialistiska grupper delar ut flygblad, klottrar slagord på någon vägg eller talar om att söka lokalt stöd, samtidigt når borgerliga idéer ut till miljontals människor dagligen. Småskalighet kan omöjligt konkurrera med massmedia, att omtolka detta i termer av att långsiktigt bygga rörelsen, stabilitet, kvalité osv är inget annat än bortförklaringar eller ett sätt att försöka hålla hoppet uppe. Detta är egentligen märkligt givet att socialismen i all andra sammanhang betonar just massan och folkflertalet. Mer än någon annan borde just socialister vara de som framhåller massmedia. Tyvärr går det inte, av ekonomiska skäl, att konkurrera med borgerliga media och dess kommunikationsvägar.

3. Kapitalismen reproduceras i vår vardag.

Kapitalism är inte Ideologi, den reproduceras inte genom människors gillande utan genom deras handlande. Även den mest hårdföra kommunist kommer att bidra till att reproducera kapitalismen genom att i handling underordna sig. Alla måste ha en inkomst och köpa varor – något som i realiteten är långt mer betydelsefullt än ideologiskt avståndstagande. Frågan är om kapitalismen ens kan bekämpas med ideologiska medel? Är det inte en form av idealism att sätta sin tilltro till ”upplysning”, ”propaganda” eller informationskampanjer? Invändningen att frågeställningen är fatalistisk är ointressant, för verkligheten avgörs inte av att vi vill att den ska vara på ett visst sätt eller inte. Att en teori innehåller möjligheter att kunna förändra är inte ett utvärderingskriterium. Marx är medveten om detta, i hans mogna verk framträder klart att hans fokus flyttat från klasskamp till det ekonomiska systemets utveckling. Dagens socialister, uppvuxna i individualismens era, tror givetvis att de själva är av stor betydelse, att de kan välja något annat, förändra, att det handlar om att få andra att välja rätt osv. Så är det givetvis inte! Att djupare analysera detta, och att gå bortom idealistiskt önsketänkande, är en av de största uppgifter dagens socialister står inför.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Senate kommentarerna
Arkiv: datum
Arkiv: kategorier