Chomsky vs Zizek, en uppmaning att bekämpa tomma spekulationer

För några år sedan i en intervju med Noam Chomsky ställdes frågan om hur han ser på vissa former av kontinental filosofi, vilket exemplifierades med den slovenske filosofen Slavoj Zizek, som senare svarade. Med otaliga framträdanden, uttalanden om det mesta och med en produktion på runt två böcker om året har Zizek under senare decennier blivit något av en kultperson inom vissa vänsterkretsar. Chomsky å sin sida har aldrig varit marxist, vilket Zizek ibland utger sig för att vara, men representerar likväl en ärlig form av radikal systemkritik.  Intervjun och svaret är värda att lyssna på, för även om denna ”dispyt” inte är ny så visar den på en ständigt aktuell problematik: det handlar om den grundläggande inställningen till analyserande och teoretisk verksamhet.

Chomsky, som inte är socialist, säger att han inte är intresserad av den typen av poserande och tomma gester som utmärker Zizek (och Lacan, som också nämns i intervjun). Mot ren teori (eller Teori) lyfter han fram sakliga argument och empiri.

 

 

I sitt bemötande talar Zizek om ungefär det omvända, vikten av Teori. Men också att Chomskys tal om verklighetsförankring klingar falskt då det finns få som så ofta har haft fel som han. Och så nämns givetvis hus Chomsky ”förvarat” Röda khmererna.

 

 

Så där har vi det. En anarkist vs en socialist. Likväl råder ingen tvekan om att alla ärliga marxister ger Chomsky rätt. Trots allt, sanning i sak beror inte på företrädarens egenproklamerade ideologiska hemvist utan på just det som diskuteras. Att Zizek lyfter fram Röda khmererna är talande för hans argumentationsteknik och hur ytlig hans kunskap är, för givetvis har Chomsky aldrig försvarat dem. Det han har gjort är att framhålla hur amerikansk/västerländsk media väljer att lyfta fram vissa brott men inte andra, vilket han exemplifierat med hur tusentals artiklar handlat om Röda khmererna massmördande men att de samtida övergreppen av det USA-vänliga Indonesien på Östtimor inte gavs motsvarande mediala uppmärksamhet. Detta visar Chomsky empiriskt genom att faktiskt räkna antalet artiklar (läs eller se Manufacturing Consent).

Det Chomsky ger är ett exempel, som han empiriskt belägger. Men givetvis skulle samma sak kunna visas på otaliga andra områden, ta t.ex. hur ”kommunismens brott” diskuteras och sätt det i relation till uppmärksamheten som ges motsvarande brott som begåtts i kapitalistiska/liberala stater. Inte bara kommer det att framgå att omnämnandet av de förra vida överstiger de senare utan också att när det gäller kapitalistiska brott så nämns inte ordet ”kapitalistiska” över huvud taget. I ena fallet är brottet ett exempel på systemet, i det andra fallet orelaterat. Exempel: interneringar i gulag under Stalintiden omnämns som exempel på kommunistiska brott, men västvärldens koloniala förtryck/mördande under exakt samma period sätts inte i relation till kapitalism, liberalism eller borgerlig  demokrati. Att folk svalt till följd av missväxt under stora språnget i Kina (1958-62) eller i Ukraina på tidigt 1930-tal ges ofta som exempel på ”kommunistisk terror” och en konsekvens av den kommunistiska politiken, men att 50-100 miljoner dog i Spanska sjukan efter första världskriget relateras inte till borgerlig politik, vilket inte heller görs med alla de som svultit eller fått sina liv sönderslagna till följd av kapitalismens ekonomiska kriser. Och att människor under de senaste 50-åren svultit ihjäl i kapitalistiska afrikanska länder ses inte som exempel på ett systemfel.

Zizek lyckas helt missförstå eller medvetet förvränga det Chomsky sagt gällande Kampuchea. Troligt är att han nämner det i syfta att misskreditera, vilket givetvis enbart fungerar om den tilltänkta publiken inte känner till ämnet. Chomskys tes om att Zizek ägnar sig åt poserande är träffande – hellre än att diskutera sakfrågan med en insatt person väljer Zizek att populistiskt tilltala och imponera på de oinsatta.

Zizeks skrifter genomsyras av otaliga referenser, till allt från Hegel och Marx till Hitchcock och  Heidegger. Populärkultur blandas med klassiska filosofer, marxism psykoanalys, roliga historier med historiska exempel. Detta ger en underhållande inramning, men analyserna utgår aldrig från empiri eller äkta undersökningar utan bygger på spekulativa associationer kring hur världen representeras i vanlig/populär media. Man kan hålla med, eller inte. Det blir en en fråga om åsikt.

Ytterst kommer det ner till två enkla frågor: (1) om man anser att analyser ska baseras på verkligheten (vara empiriskt förankrade) eller om spekulation går lika bra; (2) om man anser att en analys ska var logiskt stringent eller inte. Svaren kan tyckas självklara, men är faktiskt inte det. Tvärtom finns det under de senaste decennierna en stark rörelse bort från empiri och logik, inte sällan genom att underkänna fakta som subjektiva och logik som relativt. Det sätts citattecken kring begreppen: fakta (eller empiri, sakförhållanden osv) blir ”fakta”, verkligheten blir ”verkligheten” och det objektiva ”objektivt”. Istället för att tala om en logiskt hållbar analys talas om perspektiv och upplevelser. Allt sägs var subjektivt.

Tyvärr är det främst inom ”vänstern” (notera användningen av citattecken, här indikerar de att det inte alls är en vänster men att den utger sig för att vara det) som dessa strömningar främst fått fäste. Relativism, poststrukturalism, postkolonialism och flertalet andra läror med prefixet post är egentligen reaktionära skolbildningar. De uppkom som ett svar på marxismens akademiska inflytande under efterkrigstiden, men istället för att försöka ifrågasätta de marxistiska analyserna av verkligheten valde de att ifrågasätta verkligheten som sådan. Det är ett enkelt men effektivt knep, för det hade varit oerhört mycket svårare att se den faktisk världen men förnekat utsugning, exploatering, klasskillnader osv. Och även om missförhållanden erkänns, vilket ofta görs, är de lösningar som ges enkla: istället för att förändra världen (ägandeförhållanden, produktionssätt, resursfördelning osv) förläggs de politiska åtgärderna till det diskursiva; ändra sättet att tala om en företeelse, inte företeelsen i sig.

I en text , A Plea for Reason, Evidence and Logic, av Alan Sokal, sammanfattas den samtida vänsterns problem. Vad han framhåller är att han blev vänster till följd av belägg och förnuft, inte trots detta. Sokal har i flera verk ägnat sig åt att visa hur Lacan, Zizek, Baudrillard, Kristeva m.fl inte vet vad de talar om (att de helt enkelt har fel i sak, t.ex. att Badious användning av matematisk setteori är matematiskt trams/felaktig). Men i den akademiska vänstern, som Zizek är en hyllad del av, ses irrationalitet och avsaknad av empirisk förankring närmast som en dygd:  det spekulativa och subjektiva hyllas. Och även om radikalism ofta hör till så får det inte gå för långt, dvs vilja förändra något.

Chomskys kritik av Zizek handlar om just detta.

För att marxismen ska kunna få ett bredare inflytande krävs att den är relevant för människor, och ytters arbetarklassen. Detta förutsätter att den utgår från verkligheten, att dess analyser är stringenta och att den vågar stå för sina resultat, som vetenskapliga rön. Ett initialt steg i detta är att göra upp med alla tramsmarxister och låtsassocialister.

Men istället för att inleda en polemik bör vi göra just det Chomsky gjorde. Ignorera Zizek, Badiou, m.fl. De är helt ointressanta. Chomsky säger också i intervjun att han helt enkelt inte är intresserad av deras poserande, hans kritik kommer först som svar på en explicit fråga (att vara ointresserad är inte det samma som att vika ner sig eller inte svara på frågor). Även om han ser sig som någon form av frihetlig socialist har han här helt rätt inställning.

5 Comments

  1. Rudolf

    Zizek når ut till många. Han drar stor publik, hur många andra marxister kan säga samma sak?

    • arbetare

      Och på vilket sätt blir det bättre av att många lyssnar på denne narcissist? Tvärtom så mycket värre!

  2. Red

    Har alltid varit kluven till Chomsky. Han har rätt i mycket, men samtidigt är han knappast någon revolutionär kraft utan mer av typen systemförbättrare. Han visar på missförhållanden, men ger lite lösningar.
    Blev ganska avogt inställd när Ordfront höll på med sina oreserverade hyllningar, å andra sidan är han klart bättre än MM som efterträdde honom som ordfrontgud.

  3. M

    Chomsky är dock positivist, så även om hans argument är sakliga saknar de oftast en klassförankrad förklaring.

    • Ville

      1. Att han inte har rätt analys i allt innebär inte att han har fel i allt. Det mest han skriver är bra. Han är inte socialist, men han har helt rätt (lika rätt som socialisten) när han framhåller hur USA krigar, mördar, plundrar osv.

      2. Vad menar du med klassförankrad? Om en person säger något så kan det vara sant eller falskt, men i inget fall beror det på personens ”klassförankring”. Klassförankring kanske gör det lättare att se vad som är rätt eller komma fram till det, men det är inte det som gör det rätt. Om jag påstår att USA stödjer rebeller i Syrien av egenintresse så är det i avseende på påståendets giltighet helt ointressant om jag är borgare eller arbetare.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Senate kommentarerna
Arkiv: datum
Arkiv: kategorier