Den leninistiska analysen av imperialismen

Leninismen:

Leninismen är en av många grenar på det marxistiska trädet. Av givna skäl värderas teorin ofta i ljuset av ryska revolutionen och Sovjetunionen, något som inte är helt oproblematiskt: å ena sidan var Lenin en av huvudgestalterna i revolution, å andra sidan avled han i ett väldigt tidigt skede efter denna, och var inte med i uppbyggnaden av den nya staten.

I bedömningen går tre huvudargument att identifiera:

  1. Sovjetunionen utvecklades redan tidigt i felaktig riktning, men Lenin bar inte ansvar för detta.
  2. Att Sovjetunionen utvecklades felaktigt går att spåra tillbaka till den leninistiska teorin. Exempelvis menade Rosa Luxemburg att Lenins teori var lika elitistisk som auktoritär och skulle innebära uppkomsten av en form av partidiktatur över det arbetande folket.
  3. Lenin lade grunden för Sovjetunionens framgångsrika utveckling.

Samtidigt kan det lätt konstateras att de som diskuterar Lenin sällan gör det i termer av den teori han förespråkade, i viss mån stannar diskussionen och värderingen vid ”sovjetfrågan”. Detta är olyckligt, för den teori och analys, delvis eller i sin helhet, som Lenin utvecklade och representerar bör givetvis värderas utifrån andra aspekter. I vissa fall kan det mycket väl vara rimligt att ta hänsyn till utvecklingen i Sovjet, men när det gäller exempelvis den leninistiska analysen av imperialismen är relevansen av denna utveckling långt ifrån självklar.

Med leninism avses ett specifik teorikomplex som utvecklades i den marxistiska traditionen. Alla som i någon mån anser sig vara marxister erkänner inte leninismen, men alla leninister torde anse sig vara marxister.

Det är svårt att exakt ringa in vad som menas med leninism, mer än att inriktningen går tillbaka till och stöder sig på en analys som utvecklades av Lenin. Vad som utmärker teorin i sig går att diskutera, men ett försök att ringa in den kan vara att identifiera några större områden som utmärker teorin och särskiljer den från flera andra inriktningar. Tre sådana områden är: statsteorin, partiteorin och analysen av imperialismen.

Det sätt på vilket Lenin analyserade staten, hur han ansåg att partiet skulle utformas (inklusive skälen för detta) samt den analys som Lenin gör av imperialismen som kapitalismens högsta/senaste stadium är områden som utmärker den leninistiska teorin. Men givetvis går det att anse att imperialismanalysen stämmer men att förkasta Lenins syn på partiet. Det är därmed mindre fruktbart att föra en teoretisk diskussion om leninismen som helhet, snarare bör de olika beståndsdelarna diskuteras var för sig. Nedan ges först en presentation av hur Lenin analyserade imperialismen, längre fram kommer denna att förlängas och motsvarande presentationer av de båda andra områden att tillfogas.

Imperialismens historiska bakgrund

För att förstå en analys är det viktigt att se till hur den värld som analyseras ser ut, det är enbart mot den direkta bakgrunden som analysen kan värderas. Sedan går det möjligen att överföra och modifiera resonemang i relation till den faktiska utvecklingen. Bakom de konkreta analyserna finns det dock en mer generell teori, som säger något om hur världen fungerar och enligt vilken logik den utvecklas.

När Lenin utformade sin teori var den europeiska kolonialismen ett levande projekt. För Afrikas del inleddes denna på 1870-talet, och bara något decennium senare var hela kontinenten med några få undantag (främst Etiopien) direkt underställd olika Europeiska makter – främst England och Frankrike, men också om än i mindre utsträckning t.ex. Belgien och Tyskland. Bakom det koloniala projektet låg en strävan efter såväl råvaror som avsättningsmarknader. Men det fanns också rent ideologiska motiv, exempelvis misstrodde Bismarck den ekonomiska nyttan av kolonier men av nationalistiska skäl tvingades han in i kampen. Ingen europeiskt land som gjorde anspråk på att vara en stormakt kunde stå utanför, i detta avseende handlade inte kolonialism enbart om en relation mellan kolonialmakten och de koloniserade områdena, det var lika mycket en kamp mellan kolonimakterna.

Som projekt legitimerades kolonialismen föga förvånande med religiösa argument, vilket också hade fastslogs på Berlinkonferensen 1884-85. Vad som där drogs upp var riktlinjer för hur de Europeiska länderna skulle stycka Afrika. En huvudprincip blev att ett land måste ha personell närvaro i en region för att kunna göra anspråk på den, vilket resulterade i att missionärer skickads ut. Missionsverksamheten handlade aldrig om att konvertera den afrikanska befolkningen utan om att kunna ta deras land.

Ett vanligt argument för att legitimera kolonialismen baserades på den socialdarwinistiska föreställningen om att framgång var sitt eget rättfärdigande. Det faktum att Europa kunde kolonisera Afrika tydde på europeisk överlägsenhet, såväl rasmässig som social och ekonomisk. Den afrikanska underutvecklingen togs som tecken på att kolonialismen var av godo även för de koloniserade folken, som inte var kapabla att styra sig själva, åtminstone inte lika bra som européerna.

Att Afrika vid tiden uppvisade en betydligt svagare ekonomisk utveckling än Europa stämmer, men kolonialmakterna valde att bortse från den bakomliggande förklaringen: det transatlantiska slaveriet. Från det att denna slavhandel inleddes 1441 kom ca 12,5 miljoner afrikaner att föras över till Amerika, såväl syd, mellan som nord. Marxister har ofta häri sett ett av kapitalismens startskott; källan till den ursprungliga kapitalackumulation som igångsatte kapitalismen som ekonomiskt system. Det är ingen slump att kapitalismen och den industriella revolutionen får sitt genombrott i England under den period då de bedrev den mest omfattande slavhandeln. Detta skapade ett enormt kapital, som genom sin kvantitet förorsakade ett kvalitativt omslag i hela samhällsekonomin. Under den följande perioden kom kapitalets logik att spridas, ta över allt fler områden av ekonomin och samhället, och den klass som bars fram av kapitalet, bourgeoisien, utkonkurrerade tidigare härskande klass. För Afrikas del hade också slavhandeln stora konsekvenser. Den huvudsakliga var inte, vilket lätt går att tro, att ett stort antal personer i arbetsför ålder rövades bort (och ett okänt antal dog i samband med infångandet av slavar) utan att det slog undan grunden för en ekonomisk utveckling. Den begynnande protoindustrialiseringen kom av sig eftersom profit lättare gjordes genom att bedriva krig och infånga slavar. Det fanns inte längre något incitament till en långsiktig ekonomisk utveckling. Den sociala oron och de ständiga krigen förhindrade också uppkomsten av en politisk stabilitet. Sammantaget kom Afrikas utveckling att ta en radikalt annan kurs än den Europa vid tiden slog in på.

När väl slavhandeln avskaffades kvarstod ett Afrika vars underutveckling togs som intäkt för det koloniala projektet. Vid mitten av 1870-talet var under 10 % av Afrika kontrollerat av Europiska makter, två decennier senare var närmast hela kontinenten tagen. Kolonialismen fortlevde sedan till andra halvan av 1900-talet, exempelvis kan framhållas att 1960 blev hela 17 länder självständiga.

Lenins analys av imperialismen

Lenins analys av imperialismen tillkom i en tid då det koloniala projektet hade lagt större delen av världen under Europeisk kontroll. Analysen skedde också mot direkt bakgrund av första världskriget.

För att förstå första världskriget menade Lenin att det inte gick att se till det vi idag skulle kalla för den politiska diskursen, det vill säga det sätt på vilket kriget diskuterades eller de politiska turer som föregått kriget.

Ty beviset på krigets verkliga sociala eller, rättare sagt, verkliga klasskaraktär kan an självfallet inte finna i krigets diplomatiska historia, utan genom en analys av den objektiva ställningen som alla de krigförande makternas härskande klasser intar.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 405

 

Häri skiljer sig Lenin från borgerliga historiker, som hellre tar fasta på diplomati, maktspel och politiska relationer mellan aktörerna. Allt detta finns, men det förklarar inget. Istället gäller det att se till de underliggande klassmässiga villkoren, vilket ytterst avser de ekonomiska relationerna. Från ett marxistiskt perspektiv är det mindre intressant att se till vad en aktör säger än vad den gör, dess självild är underordnad vad den faktisk är. Detta uttrycker för övrigt Marx tydligt i samband med hur kapitalister ska förstås. Viktigt här är att notera att Lenin inte reducerar klasskampen till en överklass och en arbetarklass utan talar om härskande klasser i plural, vilka också knutits till olika krigsförande makter (stater). Detta skiljer den leninistiska analysen från t.ex. den idag inte sällan åberopade teorin att det bara finns ett globalt imperium, en tes som företräds av personer som Michael Hardt och Antonio Negri.

Lenin skriver:

Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal ”framskridna” länder. Och delningen av detta ”byte” försiggår mellan två, tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, England, Japan), vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 406

Vad som framgår är att Lenin fokuserar på att kapitalismen har spridits över världen och gjort att merparten av jordens befolkning underordnats ett antal länder. När Marx skrev Kommunistiska manifestet 1848 hade detta ännu inte skett, men det var en oundviklig utveckling som drevs av kapitalets logik – en ständig jakt efter ökad profit. När Lenin skrev hade detta besannats, men vad han också såg var att det fanns olika kapitalistiska intressen. Världen fördelas, beroende på styrkeförhållanden, mellan dessa.

Som en bakgrund till detta framhöll Lenin att produktionen under kapitalismen allt mer kommer att koncentreras till storföretag, monopol. Denna utveckling innebär en förändring av kapitalismen som sådan, den omvandlas till imperialism. Imperialismen är det slutliga stadiet som kapitalismen kommer genomgå. Monopolen gör att ”Produktionen blir samhällelig, men tillägnandet förblir privat” (a.a., 421). En del i detta är också viljan att kontrollera tillgången av råmaterial, vilket är ett av imperialismens incitament.

Av stor betydelse är att utvecklingen inte enbart gällt vad som skulle kunna kallas varuproducerande företag utan även den finansiella sektorn, i synnerhet bankväsendet. Från att ha varit en betalningsförmedlare har bankerna utvecklats allt mer i riktning mot att förfoga över kapitalisternas kapital. Bankerna äger i förlängningen större delen av produktionsmedlen. Det ekonomiska systemet blir allt mer sammanflätat:

Vi ser, hur snabbt det växer fram ett tätt nät av kanaler, som omfattar hela landet, centraliserar samtliga kapital och penninginkomster och förvandlar tusen och åter tusen splittrade företag till en enhetlig, landsomfattande kapitalistisk hushållning och slutligen till en kapitalistisk världshushållning.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 430

Och en del i detta är att industrikapitalet blir beroende och kontrollerad av bankerna och finansmarknaden.

Således utgör det 20:e århundradet vändpunkten från den gamla kapitalismen till den nya, från kapitalets herravälde i allmänhet till finanskapitalets herravälde.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 441.

Detta innebar en klassmässig förändring, där finansoligarkin blir den dominerande kapitalistiska klassen. Denna grupp skiljer sig från såväl industrialister och småborgare. Den stärker sin ställning i huvudsak genom att ge lån och utfärda värdepapper. Vid ekonomisk uppgång, högkonjekturer, gynnas denna grupp genom de ägda företagens framgångar och att kapital strömmar till den, och vid ekonomisk nedgång, lågkonjunkturer och ekonomiska kriser, gynnas den genom att mindre kapitalister och företag slås ut och billigt kan köpas upp. Finanskapitalet innehar således en position som skiljer sig markant från de kapitalister som är direkt beroende av en specifik produktions lönsamhet. Den kännetecknas av att leva på kapital snarare än att leda företag, innehav av kapital blir viktigare än användning av kapital i produktionen (P-V-P´, där P´>P, ersätts av ett P-P´). Finanskapitalet genomsyrar hela samhället och är relativt oberoende av politiska strukturer. Detta får också konsekvenser av geopolitisk betydelse:

Imperialismen eller finanskapitalets herravälde är det kapitalismens högsta stadium, då detta avskiljande antar en väldig omfattning. Finanskapitalets övervikt gentemot kapitalets alla övriga former innebär rentierens och finansoligarkins herravälde, innebär att några få stater, vilka besitter finansiell ”makt”, utsöndrar sig från de övriga.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 454.

Imperialismen kännetecknas således av att finanskapitalet är knutet till vissa stater, vars makt ytterst är ekonomisk styrka. Med kapitalet som styrmedel underordnas andra regioner imperialistmaktens intressen.

Den processen som förändrat kapitalismen i länderna, överordnat finanskapitalet över industrikapitalet, motsvaras således av en utveckling mellan länderna. Vissa kommer att vara de som äger, och till vilka kapital strömmar, andra kommer att vara ägda. Imperialismen är således att betrakta som ett ekonomiskt system av över- och underordning. Det kapitalöverflöd som tillförs de imperialistiska staterna avsätts dock inte enbart i det egna landet utan där profitmöjligheten är störst, därmed bidrar imperialismen till att dra in allt fler områden i kapitalismen. Länder knyts samman med lån, avta, krav på köp. Finanskapitalet spänner i allt tilltagande grad sitt nät över hela världen.

Beroende på vilka finansiella intresse de olika imperialiststaterna har kommer de att dela världen mellan sig. Men fördelningen är inte en gång avslutad utan omförhandlas ständigt beroende på rådande styrkeförhållanden.

Kapitalisterna delar världen emellan sig inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit. Delningen utföres härvid ”efter kapital”, ”efter makt” – någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar – om dessa förskjutningar är av ”rent” ekonomisk eller av utomekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. Att utbyta frågan om innehållet i kampen och överenskommelserna mellan kapitalistsammanslutningarna med frågan om kampens och överenskommelsernas form (i dag fredliga, i morgon ickefredliga och i övermorgon åter icke-fredliga), det är att sjunka ned till sofistens roll.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 469f.

Det sker med andra ord en kamp om världen/marknader, en kamp som kan ta sig olika uttryck och bedrivas med olika medel. Ytterst drivs allt av kapitalismens logik: jakten efter att öka profiten. Medlet är underordnat detta intresse. Att köpa upp en motståndare eller att bedriva ett krig är likställt, vad som väljs beror på en rationell lönsamhetskalkyl. Kolonialismen var en del i processen som slutade med att hela jorden var uppdelad, varpå enbart omförhandlingar kan ske. Detta leder oundvikligen till konflikter. Första världskriget var enligt Lenin en sådan konflikt, det var med andra ord ett krig som ytterst handlade om jordens fördelning.

Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det ”tänkbart” att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 513.

Man frågar sig om det på kapitalismens grundval kan finnas något annat medel än krig för att upphäva disproportionerna mellan produktivkrafternas utveckling och kapitalackumulationen å ena sidan och fördelningen av kolonier och ’inflytelsesfärer’ för finanskapitalet å andra sidan.
– Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916/20), 493.

En slutsats är att konfliten mellan ekonomiska zonernas kapitalintressen och deras förändrade styrkeförhållanden leder till konflikt, krig.

Lenin sammanfattar själv sin teori i fem punkter:

  • Koncentration av kapital och produktion, monopolen skapas.
  • Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet, uppkomsten av en finansoligarki.
  • Kapitalexporten får, på bekostnad av varuexporten, särskilt stor betydelse.
  • Internationella monopolistiska sammanslutningar, som delar världen mellan sig.
  • Jordens territoriella uppdelning mellan de största kapitalistiska makterna är avslutad.

Imperialsim handlade med andra ord om hur finanskapital är knutet till vissa stater, eller rättare sagt hur specifika finanskapitalet använder sig av stater för att gynna sina intressen. Det rör sig om en ekonomisk relation, med över- och underordning. Finanskapitalet är inte monolitiskt utan består av till olika stater knutna kämpande intressen; det finns flera finanskapital som med jämna mellanrum hamnar i konflikt med varandra.

Som en avslutande parentes kan noteras att Lenin även diskuterar två aspekter som för oss idag är av direkt betydelse, nämligen uppkomsten av en europeisk federation samt ett kapitalistiskt Kina. De som vill ha ett enat Europa kritiserades eftersom genomförandet ett sådant projekt inte skulle ändra utsugningen i sig. Det skulle gynna något specifikt europeiskt finanskapital – vilket beror på inomeuropiska styrkeförhållanden – men enbart bidra till att detta gavs fördelar i kampen på en högre global nivå. Relationen mellan exploatörer och exploaterade skulle förbli oförändrad. När det gällde Kina menade Lenin att om den marknaden med dess oerhörda tillgångar skulle öppnas för kapitalet skulle det kunna bidra till att kapitalismens liv förlängs.

14 Comments

  1. Arvid

    Du nämner inte Stalins ”Leninismens grunder”. Det är en klok sammanfattning av Leninsmen som tar upp en mängd viktiga frågar på ett mycket djupare plan på ett sätt som diskussionen i dagens Sverige tyvärr aldrig kommer i närheten av. Vem förstår t.ex. den leninistiska ”Metoden” på ett djupare plan?

    • Marxist

      Finns många böcker som inte nämns, men syftet med texten är presentera vad Lenin säger i sin analys av imperialismen. Därav citaten. Alltså inte att gå till olika uttolkare. Exempelvis kan noteras att texten om Harvey (som är skriven av andra) framhåller hur även han har en leninistisk förståelse av imperialismen. Och för den delen delade ju även Trotskij denna analys, som han utvidgade till att även gälla andra världskriget. Alltså: den leninistiska teorin återfinns hos Harvey, Trotskij och Stalin, dvs personer som skiljer sig kraftigt från varandra. Här var inte syftet att ta ställning för någon inriktning, eller ens säga att Lenins analys stämmer (vilket jag tror den gör) utan enbart att presentera analysen. Att ge underlag för vidare diskussion.

      • Svarten

        Varför kan du bara inte ta avsånd! Stalin har inte med marxism att göra. Är lika dåligt att diskutera som om han hade det som att vilja lyfta fram honom. Det är ni som gör att socialismen aldrig kan nu ut till vanligt folk

        • Marxist

          Huruvida det en person säger stämmer eller inte beror inte på hur personen värderas. Att så många direkt avfärdar Stalin och förfäras över att han åberopas, helt utan att ge sakargument, är inget annat än utslag av antikommunistisk propaganda. Mönstret är att Stalin=hemsk , Stalin=kommunist, kommunism=hemskt. Borgarna tar den enklaste och tyvärr effektiva vägen att misskreditera kommunismen genom att svartmåla en företrädare snarare än att diskutera kommunismen. För hur kan de?

      • Arvid

        ”Det är svårt att exakt ringa in vad som menas med leninism”. Det är inte särskilt svårt. Prova att läsa Leninsmens grunder- En hemmasnickrad marxism är inte bra. Det viktigt att vara ödmjuk och åtminstone förhålla sig till uppfattningarna hos de som kämpade tillsammans med honom och som erkändes/erkänns av kommunister världen runt.

        • Marxist

          Detta är ju enkelt löst: ange en definition av leninism.
          Har givetvis läst Leninismens grunder, men däri finns inget tydlig inringande av vad som menas med leninism. Stora delar som för oss idag utelämnas helt, men att framhålla det är ingen kritik utan bara ett konstrande att den texten delvis har ett annat syfte. Dessutom är det ju så att vad som idag avses leninism inte självklart är vad vare sig Lenin, hans samtida eller direkta efterföljare avsåg.
          Lenin skriver om väldigt många ämnen. Men leninism är inte samma sak som allt Lenin skrivit, det är skälva kärnteorin, ett visst perspektiv som kan anläggs på olika frågor. Alltså även sådana som inte Lenin själv skrev om. Exakt vad som är denna kärnteori är inte enkelt att säga, det handlar om att analysera fram någonting som leninister erkänner och som särskiljer från andra på ett sätt som dessa andra erkänner. Vad som initialt sägs i texten ovan är att det finns tre områden där detta kan göras, nämligen i Lenins analys av imperialismen, staten och partiet. En leninism är den som delar en viss uppfattning om dessa tre områden (Luxemburg håller med om ett av dem, men inte de andra. Likaså med Trotskij). Att lägg till t.ex. Lenins syn på revolutionen gör ingen nytta för det är en uppfattning som delas av allt för många för att vara särskiljande.

          Ovan är ingen ”hemma snickrad marxism”, det är en presentation av Lenins teori av imperialismen. Du kan mycket väl ha invändningar mot framställningen, att den innehåller sakfel eller har missförstått något. Jag är öppen för detta. Men då måste du ange vad. Texten innehåller direkta citat från Lenin, som styrker presentationen. Det är en källnära text.

          Det kan givetvis finnas anledning att diskutera Stalins tolkning av Lenin, att framhålla vad han ansåg vara det viktiga. Men det är en annan uppgift. Allt kan inte göras på en gång.

          Ska imperialismen i sig behandlas (alltså inte som ovan, där specifikt Lenins tolkning presenteras). Ja då finns det anledning att ta in fler ”röster” och tolkningar, även betydligt mer samtida.

          Alltså, du har två uppgifter för att din kritik ska vara värd att ta på allvar.
          1. Definiera leninism, eftersom du säger att det är enkelt.
          2. Visa var ovanstående text missförstått Lenin.

          • Arvid

            Det är sant att texten i det stora hela presenterar Lenins egna uppfattningar men jag menar att denna utgångspunkt är fel: ”Det är svårt att exakt ringa in vad som menas med leninism”. Uppfattar nedanstående rader ur Leninismens grunder som rimliga.

            ”Vad är då egentligen leninismen?
            Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och taktiken för den proletära revolutionen i allmänhet, teorin och taktiken för proletariatets diktatur i synnerhet. Marx och Engels verkade under den
            förrevolutionära (vi syftar på den proletära revolutionen) perioden, då en utvecklad imperialism ännu inte existerade, under en period, då
            proletärerna förberedde sig till revolutionen, den period, då den proletära revolutionen ännu inte var något direkt praktiskt oundvikligt. Lenin — Marx’
            och Engels’ lärjunge — verkade däremot under den utvecklade imperialismens period, under den proletära revolutionens utvecklingsperiod, då den proletära revolutionen redan segrat i ett land,
            krossat den borgerliga demokratin och inlett den proletära demokratins era, sovjeternas era. Det är just därför, som leninismen är en
            vidareutveckling av marxismen.”

            Stalin beskriver hur Lenin utvecklade marxismen inom dessa områden. Metoden, Teori, Proletariatets diktatur, Bondefrågan, Den nationella frågan, Strategin och taktiken, Partiet.

          • Marxist

            Visst, men detta är inte någon beskrivning av leninismen. Det är en bedömning, säger något om vilken roll leninismen har.

            ”Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Närmare bestämt: leninismen är teorin och taktiken …. leninismen är en vidareutveckling av marxismen.”

            Den som läser detta får ingen kunskap om hur den leninistiska teorin ser ut eller vari vidareutvecklingen består. Det som tas upp går att diskutera, men det förutsätter helt att läsaren redan vet hur den leninistiska teorin/analysen ser ut. Först om man vet detta blir det relevant och möjligt att diskutera om leninismen är av ”nytta” för proletariatet. I Leninismens grunden finns inte någon presentation av själva teorin i sig, det är mycket mer av en diskussion om teorin, dess betydelse osv.

            Det jag personligen finner mest intressant i Leninismens grunder är faktiskt diskussionen om paroller. Den kan tyckas ”smal” eller bara vara av historiskt värde, men huvudpoängen som visas är vikten av rätt paroll vid rätt tid. Detta är något som vi idag borde lära av, för hur ofta missar inte ”vänstern” målet med paroller som inte talar till människor eller som kommer vid fel tid. Ett exempel på detta, som lyfts fram i texten Det tragiska Kommunistiska partiet, är hur KP hoppade på feminismtåget alldeles för sent. Det går givetvis att ifrågasätta om ett kommunistiskt parti verkligen ska kalla sig feministiskt, men oavsett detta kan det konstateras att den populistiska verkan de ville uppnå helt uteblev pga tajmingen.

    • Realisten

      Håller verkligen inte med. I vissa kretsar finns just föreställningen om att vissa ledare som levde för för länge sen är de som visste bäst, var mest insatta. Lite av en guldåldersmyt.
      Verkligheten är ju att det finns gott om marxister idag som har avsevärt mer kunskaper än Kautsky, Lenin, Stalin, Mao eller vem du vill nämn av dessa ”stora” namn.
      För att ta ditt exempel: Stalin. En politisk ledare, kunde maktspelet, realpolitiker av rang. Men en stor marxist? Nej. En stor Leninism? Nej. Inget han skrivit vittnar om att han hade djupare insikter. Är mest kommentarer och förenklingar. Inget fel med det, sådant behövs. Men han kan på inget sätt sättas på samma teoretiska nivå som många av vår tids framträdande marxister.

  2. Arvid

    Somliga tror att en gammaldags och högtravande språk uttrycker intelligens och skärpa. ”Avancerad teori” betyder inte ”krånglig och svårtolkad”. För en marxist betyder det bland annat en teori som är en korrekt återspegling av dagens samhälle. Dvs, en teori som beskriver hur sakernas tillstånd var för 100 år sedan är ålderstigen och inte avancerad. Avancerade teorier får gärna uttryckas på ett enkelt sätt.

    • Marxist

      Absolut, men det är naivt att tro att en komplex verklighet helt låter sig beskrivas enkelt. Vissa aspekter ja, men inte alla. Ta t.ex. exploatering. Det går att enkelt och lätt att säga något generellt om detta, som helt stämmer. Men det betyder ju inte att den enkla beskrivningen är ett belägg/bevis för att det förhåller sig så, för det krävs en analys som ganska få kangenomföra. Exempelvis måste det gå att visa att profit enbart kommer från mervärde, och att detta verkligen enbart skapas av arbete. Det finns gott om alternativa ekonomiska teorier.
      Det måste också visas att de konsekvenser som arbetsvärdesläran leder till stämmer med verkligheten, om inte så är teorin någonstans felaktig. Profitkvotens fallande tendens är en sådan, för att utvärdera detta krävs omfattande empiri och helt del matematisk kunskap.

      Poäng: många saker kan sägas helt korrekt på ett enkelt sätt, men det är inte samma sak som att visa att det verkligen stämmer. En marxism värd namnet måste givetvis också stå på en stadig teoretisk underbyggnad.

  3. Jens

    Dogmatism ska alltid undvikas. Förstår inte varför endel envisas med att tala om vissa personer som om de satt inne med en massa sanningar.
    Lenin är en historisk figur. Men relevant idag? Verkligen?

    • Red

      Är ingen som säger att Lenin, Mao m.fl. är supermän, vad som diskuteras är deras idéer och vad de gjorde.
      Ingen skulle kalla en fysiker för dogmatiker för att han nämner Einstein, eller en matematiker som refererar till Gödel.

      Finns få saker som är mer irriterande än de som istället för att diskuerta sakfrågor avfärdar dessa med personkritik.

  4. Båtsman

    Paroller måste utgå från att man har stämt av läget hos den grupp man jobbar med, annars kommer man misslyckas. Det är det som tanken med masslinjen, att man inte hittar på paroller isolerat från en rörelse utan att man har mycket kontakter och sedan gör en politik av ”best of” det som kommer underifrån och sedan för tillbaka det. Alltså det handlar inte om att man skall ta efterblivna grejor och föra ut dem bara för att ”folk” tycker si eller så.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Senate kommentarerna
Arkiv: datum
Arkiv: kategorier