Det tragiska Kommunistiska partiet

För några år sedan rörde det sig i Kommunistiska partiet, en mindre grupp lämnade/uteslöts efter kritik som riktats mot partiets utveckling. Denna grupp försvann eller omformades till annat efter något år.

Men i sak riktade de en hel del kritik mot Kommunistiska partiet som är värd att utvärdera. Vi kan här lämna den partiinterna kritiken – exempelvis att Göteborgsavdelningen bestämmer allt, att ledningen väljer sig själva, osv. Detta kan mycket väl stämma, eller inte, men det är ytterst en fråga för partiet och dess medlemmar, inget som vi utifrån egentligen bör ha synpunkter på. Däremot finns det givetvis ett bredare allmänintresse i kritiken om arbetssätt, ideologi, politisk utveckling osv. Från detta finns erfarenheter som alla kan dra kunskap från.

Detta är inte platsen för en fullständig analys, men några ingångar kan anges. Det kan dock vara värt att initialt framhålla att en exempelvis en utsaga om att partiet utvecklas i en viss riktning inte betyder ett ställningstagande varken för eller emot, utan just ett konstrande om hur paritet utvecklas. Detta kan sedan ställas mot kritiken och se om den visat sig vara berättigad eller inte.

En som del av kritiken handlade om att partiet utvecklades i revisionistisk riktning. Att Kommunistiska partiet har övergett eller försöker överge sina ursprungliga marxist-leninistiska rötter finns mycket som tyder på. Rent symboliskt har hammaren och skäran försvunnit från t.ex. Proletären. Men än viktigare är att nu diskuteras även på ledarsidorna att begreppet kommunism ska överges: ”Varför hålla fast vid ordet kommunist?”. Något beslut finns inte, men att frågan har ställts (på ledarsidan) vittnar om att det är något som kan diskuteras, och därmed snart kommer att diskuteras mer. Frågan antyder en utvecklingsriktning. Argumentet som framförs är det vanliga; att ordet är belastat och leder till kritik. Detta är givetvis ett konstigt argument, för om inte den bedrivna politiken också förändras spelar det liten roll att den döps om – alla ser igenom detta! Det är inte heller så att exempelvis borgarnas hat av kommunism beror på ordet eller på kommunismens historia (se vår text om Stalin-kortet) utan på vad kommunismen innebär – att kapitalismen ersatts av ett klasslöst samhälle. Enda sättet att undvika denna kritik är att inte sträva efter kommunism.

Den kritik som riktades mot Kommunistiska partiet, att det utvecklades i en revisionistisk riktning, har fog för sig. Exemplet med ordet ”kommunist” vittnar om detta, men det styrks än mer av att partiets faktiska politik i allt väsentligt inte kan betraktas som revolutionär utan reformistisk. Ett tydligt exempel på detta är ledaren ”Hur formulera en arbetarpolitik för 2000-talet?”. Efter att uttrycka sitt stöd för Kajsa Ekis-Ekman anges en punktlista med konkreta förslag: ökade statliga investeringar, lönehöjningar, avskaffa arbetslinjen, höjda pensioner, trygga anställningar, inte gå med i NATO, 6-timmars arbetsdag och minskade förmåner för politiker. Allt detta är bra, men också något som exempelvis Vänsterpartiet kan skriva under på. Det är traditionell progressiv reformistisk politik, inte revolutionära krav. Ingenstans finns en djupare kritik av kapitalismen, ett framhållande om att hela systemet måste omkullkastas genomen en socialistisk revolution.

Det må vara att revolutionen ligger långt borta, att den är osannolik eller inte ens önskvärd. Men ett parti baserat på marxism-leninism kan inte göra avkall på den! Om så sker, måste de rimligen erkänna detta och inför medlemmar och allmänhet berätta om den ideologiska förändringen. Häri ligger också något som kritikerna har fått rätt i, att så inte skett: förändringen har skett i det dolda, vilket är typiskt för just revisionism: att den smyger sig på utan diskussion.

Kommunistiska partiet befinner sig i läget där insikten om att de misslyckats göra sig relevanta infunnit sig. Deras svar är att försöka förändra sin politik i riktning mot vad de tror kan locka intresse. Tydligt exempel är hur de 2014 la till feminism i sitt partiprogram, dvs 15 år efter att det kan ha uppfattats som progressivt (ml har det aldrig varit). Förändringen måste dock ske utan att den helt dominerande gruppen blir för missnöjda, dvs utan att de som gick med på 70- eller tidigt 80-tal stöts bort. Denna grupp är till stor del vare sig konfliktbenägen eller ideologiskt brinnande utan kommer gå med på förändringar såvida den sker gradvis. Undantag finns, så hoppade den tidigare ordföranden Frank Baude av till följd av utvecklingen.

Det finns något djupt tragiskt i kommunistiska partiets utveckling. Det är det den enda kommunistiska grupp som överlevt med viss storlek från 70-talets vänstervåg, men idag är partiet i mycket reducerat till nostalgi och mer eller mindre halvhjärtade försök till förnyelse i allt utan det som kunde spela roll: verksamheten.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Arkiv: datum
Arkiv: kategorier