Demokraterna och valet

Den 8/9 2016 väljer USA ny president, den 45:e i ordningen. Innan valet ska de två stora partierna välja sin kandidat, vilket sker i primärval där alla till partiet registrerade väljare kan delta.

Det är således missvisande att betrakta USA som ett tvåpartisystem, eftersom partiernas inriktning väljs. I Sverige kan exempelvis inte de som sympatiserar med ett parti i nämnvärd grad påverka inriktningen på partiet, denna bestäms av dolda falanger och personrelationer. Tydligt exempel på detta är när Håkan Juholt utmanövrerades av socialdemokraternas högerfalang, vilket skedde trots att de socialdemokratiska kärnväljarna alltid stått längre åt vänster än partitoppen. I USA sker processen mer öppet, om än det givetvis, i större utsträckning än i Sveriges mer nepotistiska system, handlar mycket om pengar.

När det gäller Demokraterna kommer med all sannolikhet Hillary Clinton att vinna, vilket är rimligt av tre skäl: (1) hennes namn/kändisskap, (2) hon är storkapitalets representant och kan bringa in klart mest pengar och (3) hon är partietetablissemangets kandidat.

Medan den första punkten borde vara en belastning (nog är det en pinsamhet för ett land med ca 240 miljoner röstberättigade att så många kandidater och presidenter kommer från samma familjer) är det inte så i ett mediefixerat USA där sak är underordnat person. Den andra punkten, Clintons ekonomiska styrka är givetvis helt avgörande, dels att hon personligen är en av de mest förmögna som ställt upp (ca $30 miljoner i inkomst förra året) dels att hon genom sina kontakter och sin politik får enorma summor i kampanjdonationer. Clinton är storföretagens och finanskapitalets kandidat, vilket tydligt framgår av donationsmönstren. Den tredje punkten, att hon är den kandidat som partietablissemanget stödjer, innebär dels att hon har fördelar med att nå ut i partiorganisationen till registrerade väljare, att hon stärks av stöds av andra populära personligheter och partiet gynnar hennes kampanj på olika sätt. Ett tydligt exempel på det senare är att det enbart hålls 6 debatter mellan kandidaterna (vilket de förpliktigat att inte bryta). Givet att val ska hållas i alla delstater är detta anmärkningsvärt, och än mer så då två tidiga (nr 2 och 3) förlagts till lördagar (=få ser dem). En förklaring som lyfts fram är att Clinton, i egenskap av att vara redan välkänd inte har att vinna på att offentligt möta de andra. Tvärtom skulle hon i exempelvis en debatt med Bernie Sanders inte framstå som den progressiva kandidaten, eftersom många av hennes vallöften övertriumferas av hans. Clinton försöker balansera mellan att vara folklig och företräda kapitalet, en balansgång som inte kan synas.

Bernie Sanders å sin sidan har i amerikansk media beskrivits som en socialist, eller med hans egna ord en demokratisk socialist. I USA ses detta som något av en belastning, något som gör honom ovalbar – från europeisk horisont är det svårare att förstå vari hans radikalism ligger: många av hans förslag ligger långt ”höger” om vad något konservativt parti skulle kunna föreslå (t.ex. föräldraledighet, där han kräver 12 veckor, vilket är talande för tillståndet i USA) I förra primärvalsdebatten, den 13/10, fick han frågan om vad detta innebär. Hans svar gällde det moraliska felet i att 1 % äger mer än 90 %. Han företräder en omfördelningspolitik, med minskade klyftor, men ingen djupare systemkritik eller omvälvning av det kapitalistiska systemet. Det handlar om att öka skatten för de rikaste, ökad minimilön, investera  infrastruktur för att skapa jobb, förändra frihandelsavtal, fri sjukvård, 2 veckor semester (!), 7 sjukdagar, underlätta för fackligt arbete och att bryta upp de största finansinstitutionerna.

I korthet: keynesianism och välfärdsreformer som långa väger understiger vad nästan alla europeiska länder ger sina befolkningar.

Men, och detta är ett stort men, för den amerikanska politiska scenen är Sanders viktig. Han har förskjutit debatten och bidrar till medvetenhet om att förändring inte kommer uppifrån utan kräver folklig mobilisering. Just det senare är något han vid upprepade tillfällen understrukit. Samtidigt kan det också noteras att det nästan alltid funnits någon demokrat som fått bära rollen av att vara radikal, i exempelvis 2008 svarade Dennis Kucinich för detta. Genom denna position legitimeras huvudkandidaten, exempelvis Clinton, som en mittenkandidat.

När det gäller Sanders finns en sak som skiljer honom från flertalet Demokrater, Jim Webb undantaget, är hans syn på vapen. Clinton kritiserade honom för detta, att han inte vill öka relegeringen av handeldvapen. Från det europeiska perspektivet är det lätt att tycka detta är märkligt: den amerikanska vapenpolitiken ses som märklig, om inte rent barbarisk. Men, denna uppfattning bör alla socialister reflektera lite över. I Pariskommunen (1871) skriver Marx om vikten av att arbetarna hade tillgång till vapen. Från ett revolutionärt perspektiv är detta inte ointressant, för ytterst är inte bekämpandet av kriminalitet överordnat det revolutionära. USA bär här på en paradox, å ena sidan finns en arbetarklass som på många ställen är fördummad och reaktionär, men som är ytterst kritisk till staten och inte utesluter en väpnad konflikt mot statsmakten. Detta bygger på en äldre tradition, med stark folklig förankring: i självständighetsförklaring (1776) erkänna revolutionen som en möjlighet:

When in the Course of human events, it becomes necessary for one people to dissolve the political bands which have connected them with another, and to assume among the powers of the earth, the separate and equal station to which the Laws of Nature and of Nature’s God entitle them, a decent respect to the opinions of mankind requires that they should declare the causes which impel them to the separation.

Att sedan republikanerna har lyckats lägga beslag på denna fråga ändrar inte den potential som finns i hos stora delas av USAs arbetarklass. Förutsättningarna är inte rätt, men de kan bli. Ytterst måste också den offensiv som den amerikanska högern bedriver ses mot ljuset av en latent rädsla, det är inte en slump att många av Amerikas starkaste kapitalister pumpar in pengar i rörelser likt tea party. Det är ett sätt att inte bara missleda utan att aktivt profitera på en folklig revolutionär andra.

Att en person på den amerikanska ”vänsterkanten”, dvs inom ett etablerat parti, inte sluter upp bakom demokraternas vapensyn behöver inte ses som något negativt. Tvärtom.

 

 

 

3 Comments

  1. Kubanen

    Såg debatten på youtube. Inte lika ”rolig” som republikanernas. Men finns något otäckt i detta, trots allt, tänk om nästa president blir Trump.

  2. Anonym

    Givetvis kommer inte Sanders få representera Demokraterna, däremot är det mer öppet för hur det blir för Republikanerna. Trump har pengar och stort stöd. Han leder stort i alla undersökningar, men å andra sidan är han nog den kandidat som de flesta inte vill ska vinna. Har du 20-30% så vinner du, men de andra kan gå samman och sluta upp bakom en mer partitrogen person. Alltså, när kandidater börjar hoppa av så kommer stöder öka för de andra och relativt minska för Trump.
    Samtidigt måste jag säga, av republikanerna så framstår Trump som den kanske vettigaste.

  3. Karl

    Så många faller för detta. Tänk på Obama, var ju samma sak. ”Hope”, ”han kommer förändra”, fredspris osv. Och nu 7 år senare, USA mörar med drönare, anfaller fler länder än under Bush, Guantanao är fortfarande öppet osv. Inget ändras.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Arkiv: datum
Arkiv: kategorier