Den ojämlika fördelningen

Den sammanlagda privata förmögenhet motsvarade år 2014 153.2 triljoner dollar ($136,000,000,000,000), enligt Allianz’s new Global Wealth Report 2015. Från rapporten framgår också att denna förmögenhet är ytterst ojämnt fördelad. Om det bryts ner på landsnivå ser ländernas procentuella andel av förmögenheten ut som följer:

  1. USA — 41.6%
  2. Kina — 10.5%
  3. Japan — 8.9%
  4. U.K. — 5.6%
  5. Tyskland — 3.9%
  6. Frankrike — 3.5%
  7. Kanada — 3.0%
  8. Italien — 2.9%
  9. Österrike — 2.0%
  10. Sydkorea — 1.6%

USA har den enskilt största andelen, motsvarande $63.5 triljoner. USA är också det land som, av de 55  länder som ingick i rapporten, har den största interna fördelningsskillnaden. Mer anmärkningsvärt är dock att Sverige i det avseendet hamnar på andraplats:

  1. USA
  2. Sverige
  3. U.K.
  4. Indonesien
  5. Österrike
  6. Tyskland
  7. Colombia
  8. Chile
  9. Brasilien
  10. Mexiko

Även om det går att diskutera detta, exempelvis är det det inte uppenbart att ett land med stor utbyggd offentlig sektor direkt kan jämföras med ett land som har liten sådan (exempelvis Sverige respektive USA). Likväl konstateras det i rapporten att nedmonteringen av den svenska välfärden är bidragande till de ökade klyftorna.

Ett annat sätt att se på siffrorna är att de 85 rikaste personerna, år 2014, äger mer än de fattigaste 3,5 miljarder människorna. Eller, i en annan rapport, att mindre än 1 % äger mer än hälften av jordens tillgångar.

Fördelningsfrågan har på senare tid uppmärksammats i en rad omdiskuterade studier. I Jämlikhetsanden  (2009), av Richard G. Wilkinson och Kate Pickett, påvisas negativa konsekvenser som ojämlikhet i sig innebär: dålig hälsa, hög kriminalitet, låg social mobilitet, dålig utbildningsnivå osv. Vad som ofta har framhållits som det mest anmärkningsvärda är att de negativa konsekvenserna återfinns i alla samhällsskick, dvs. stor ojämlikhet påverkar såväl de lägre som högre skicken negativt. Samtidigt har kritik mot rapporten framkommit, exempelvis att empirin och metoder inte tydligt redovisas eller resultaten inte har gått att återskapa i andra studier. Kritiken är dock inte av sådan tyngd att det undergräver de huvudsakliga resultaten. Ett annat exempel på en uppmärksammad studie som talar om ojämlikheten är Thomas Pikettys mycket omdiskuterade Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013). Den tilltagande ojämlika fördelningen står här i centrum, men lösningen är inte att (som Marx menade) att omkullkasta den kapitalism som även Piketty anser ligger bakom den ojämlika utvecklingen, nej lösningen är att reformera kapitalismen. Alltså: vi lär av historisk data gällande ökade klyftor, kapitalkoncentrering osv, men inte av att alla tidigare reformförsök misslyckats.

Men vad som kan konstateras är att ojämlikhet ligger på dagordningen. Till och med Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanden (WBG) anser numera att ojämlik fördelning är något som bör bekämpas.

Det finns dock ett annat perspektiv. En av samtidens främsta marxistiska ekonomer, Andrew Kliman, har i en kort med välformulerad artikel reagerat på uppdelningen mellan 1 % och 99 % (som anges i en populär slogan). Vid sidan av några sakfrågor om fördelningen inom de båda grupperna (de 99 är inte jämlik grupp, inte minst finns stora regionala skillnader) framhåller han en kritik av mer principiell natur. Det är ett felaktigt antagande, som närmast unisont görs av vänstern, att de ekonomiska kriserna sker till följd av en omfördelning uppåt. Exempelvis föll inkomsterna i den rikaste 1 % med närmare en tredjedel mellan 2007 och 2009, men bara med 4 % för den andra gruppen. Krisen drabbade de övre skikten mer, även om den till följd av mindre marginaler kändes betydligt mer för de undre skikten (att förlora en miljon för den som har två känns mindre än att förlora 100 kr för den som lever i fattigdom). Vänstern har en felaktig föreställning att det går bra för kapitalismen, i realiteten kämpar kapitalismen med att upprätthålla de för systemet helt nödvändiga profitnivåerna. Klimans analys ansluter här till en ursprungligare form av marxism än vad som gjort sig gällande under senare decennier (ja, under de senaste hundra åren): Marx hade rätt i sitt antagande om profitkvotens fallande tendens. Fördelningsfrågan skymmer den större problematiken, nämligen att kapitalismen som system är ohållbart och oundvikligen leder till ständiga kriser (med följande massarbetslöshet, förstörelse av produktivkrafter, krig osv). Dessutom innebär fördelningsfokuset att åtgärderna inte blir äkta lösningar utan enbart sätt att artificiellt hålla igång kapitalismen, och det är just det Pikettys förslag (starkt progressiv beskattning osv) syftar till. Dessutom finns det inget, framhåller Kliman, som säger att just sådana åtgärder skulle göra den direkta livssituationen för flertalet bättre, eftersom åtgärderna skulle skära in i den profitnivå som kapitalismen desperat kämpar för att upprätthålla. Resultatet kan givet målet bli kontraproduktivt.

Fördelningsfrågan förbiser dessutom några andra av de mest fundamentala krav som socialismen ställt upp. Det handlar exempelvis inte enbart om klyftan mellan arbetare och ägare, utan om den relationen överhuvudtaget finns och om vem som bestämmer över arbetet. Även om kapitalisten sänkte sin profit skulle det vara han som bestämde hur, var och när produktion ska ske. Dessutom innebär all profit, vilket tydligt framgår av mervärdesläran, ett mått av exploatering – att någon profiterar på en annans arbete. Frågan den som argumenterar för jämnare fördelning måste svara på är hur mycket exploatering är rimlig? För socialist borde svaret vara självklart.

Den ojämlika fördelningen är enkel att peka på. Men att helt fokusera på den innebär att huvudproblemet förbises.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Arkiv: datum
Arkiv: kategorier