En granskning av David Harvey – del 1

Likt alla vetenskaper är den marxistiska teorin alltid under utveckling [1]. Från ett idéhistoriskt perspektiv kan det lätt konstateras att olika frågor har avlöst varandra – vad som diskuterats har förändrats. Detta har givetvis skett under inflytande av en rad faktorer: allt från omgivande kultur till politiska händelser och ekonomiska kriser sätter sina spår. I kölvattnen av exempelvis psykoanalysens utbredning trodde vissa att den läran kunde berika marxismen, med såväl nya frågor som svar. I samband Vietnamkriget aktualiserades frågor imperialismen och krigsindustrin, kalla kriget skapade diskussioner om ”ortodoxi” och samexistens. Kapitalismen har också förändrats från Marx dagar, vilket givetvis påverkat den ekonomiska teorin; ta t.ex. Baran och Sweeyz analys av monopolkapitalismen, eller dagens utveckling av TSSI. Listan kan göras lång.
En aspekt av detta är att olika marxistiska teoretiker lyfts upp. Ett av de stora namnen idag är David Harvey, som varit aktiv under flera decennier (huvudverket The Limits to Capital kom 1982) men fått stort genomslag på senare tid. Flera böcker har översatts till svenska, utgivna av bland annat Tankekraft.
Medan Slavoj Žižek lätt kan avfärdas som en pajas, om än med vissa intressanta poänger (av tusentals påståenden vore det konstigt annars), kan inte detsamma göras med Harvey. Hans analyser är seriösa, pålästa och har onekligen tyngd. Likväl finns det skäl att kritisera aspekter av hans teori. Ständig granskning (kritik betyder inte att fördöma utan just att underkasta frågan en kritisk granskning) är en förutsättning för den marxistiska vetenskapens utveckling. Därmed bör redan nu understrykas att det är den teoretiska sidan som fokus här ligger på – alltså inte Harveys avsaknad av kopplingen till en revolutionär praktik. En sådan kritik kan i vissa sammanhang vara relevant, men kan också lätt bli onyanserad eller ställa orealistiska krav. Faktum är att även personer som tjänar ett helt annat intresse, exempelvis liberala nationalekonomer, kan ge substantiella bidrag. Så hämtade redan Marx mycket från borgerliga tänkare.

Vi kommer i två artiklar att diskutera David Harveys analys. I den första, där fokus ligger på två centrala aspekter och som vi delvis ställer oss positiva till, läggs grunden för en den kritik som framförs i nästa.

Del 1 – kapitalzoner och ackumulation genom fråntagande

Vill börja med att lyfta fram en av Harveys stora förtjänster, som av många förbises. Genom sitt geografiska perspektiv försvarade/återaktualiserade han den leninistiska imperialismteorin under en period när den hotades av vad som kan kallas ”ett enda-imperieargumentet”. Olika versioner av detta argument har förekommit, men i synnerhet associeras det med Antonio Negri och Michael Hardt. Förenklat kan det sägas att de tar utgångspunkten i Lenins, och för den delen Trotskijs, föreställning om ett globalt maktnät, men att de drar det väldig mycket längre: istället för till olika nationer bundna kapital talar de om Imperiet, i singular. De bryter därmed med Lenins analys av konkurrerande kapitalzoner. Mellanstatliga konflikter tolkas således snarare i termer av polisära insatser. Till detta kopplas också en föreställning om en grundläggande förändring i produktionen, där den immateriella produktionen har blivit den dominerande: texter, idéer, känslor osv. Dessa är svårkontrollerade av kapitalet, och bär på en grundläggande motsättning. Ökad kontroll ger minskad produktivitet. I allt detta lyfter Hardt och Negri fram de nya revolutionära subjekten, där kampen inte handlar om att skapa en organisation eller parti utan snarare bryta loss/skapa områden fria från kapitalet. När dessa nya rum ökar i omfattning kan de helt enkelt köra över kapitalismen.
Det här är givetvis en väldig förenkling (å andra sidan är det den förenklade versionen som fick utbredning). Tankar likt detta var vanliga inom vissa kretsar under 90-talet, och har för den delen fortfarande fäste. Bakgrunden ligger givetvis i kalla krigets slut och vad som av många tycktes vara kapitalismens seger, men också i den borgerliga ideologi som vid tiden bredde ut sig (till följd av en allt mer pressad arbetarklass). I kulturen, tänkandet och det offentliga samtalet fanns inte längre frågan om den materiella produktionen, istället såg sig borgerligheten som de verkliga värdeskaparna. Detta påverkade givetvis ”vänsterns” teoretiker. Hardt och Negri var aldrig revolutionärer utan speglade snarare periodens ideologi (ytterst klasskampsituationen), men med vänsterretorik. De bars upp av ett etablissemang som inte ville se den äkta arbetarklassen, vare sig på hemmafronten eller globalt.
Dessa teorier saknade också förklaringsvärde. När det gällde t.ex. Irakkriget användes ad hoc-artade bortförklaringar om att det rörde sig om en motreaktion från nationalstatsordningen. Och när det gällde att förklara Kinas uppgång, vilket givetvis härrör med den materiella produktionsförflyttningen, stod sig teorierna slätt.

I polemik mot dessa tankar argumenterade Harvey för att den marxistiska analysen måste fortsätta ta sin utgångspunkt i den konkreta materiella produktionen, samt erkännandet av att sådan produktion alltid är lokaliserad till en viss plats. Den territoriella uppdelningen är fortfarande viktig, och knuten till specifika kapitalistiska intressen. Faktum är att Harvey går längre än att bara erkänna fortsatt vikt av detta:

Den allmänna minskningen av transportkostnader eliminerar inte på något sätt betydelsen av de territoriella uppdelningarna och arbetskraftens specialisering. Snarare leder det till mer detaljerade gränsdragningar eftersom små skillnader i produktionskostnader […] är lättare att exploatera för kapital som är mycket rörligt.
– Harvey, Den globala kapitalismens rum, 99

Globalisering, återkapitaliseringen av de realsocialistiska länderna, öppnandet av nya marknader och ny teknik har gjort att världens geografiska indelning blivit än viktigare. Enskilda kapitalister kan vinna oerhörda konkurrensfördelar, vilket översätter till profit, på att kontrollera rummet.
Ett annat sätt på vilket den rumsliga faktorn, enligt Harvey, kommer in är sättet på vilket kapitalismen försöker hålla uppe den generella profitnivån (detta är en av de punkter vi återkommer till i del 2):

En av de viktigaste funktionerna för statliga interventioner och internationella institutioner är att iscensätta kriser och devalveringar på sätt som gör ackumulation genom fråntagande möjligt utan att utlösa en allmän kollaps eller folkligt uppror.

Men kriser kan också utgöra den tändande gnistan för geopolitisk rivalitet och maktkamp mellan grupper och territorier, angående vem som ska bära den tyngsta bördan för devalveringen.

Följden blir geopolitiska motsättningar på den globala skalan, med oförutsägbara och potentiellt våldsamma resultat.
– Harvey, Den globala kapitalismens rum, 48, 93, 107

Att världen är indelad är av avgörande betydelse för kapitalismen. En relativt förbisedd aspekt av detta är att systemet kan undvika mer omfattande och systemhotande kriser genom att utlokalisera dessa. Områden ställs mot områden, och en viss regions arbetarklass kan ”mutas” eller skrämmas till lojalitet. Allt detta (tillsammans med realsocialismens fall, dvs försvinnandet av ett yttre hot) pekar mot att den leninistiska analysen av imperialismen idag är aktuellare än någonsin.
En analys av dagens kapitalism måste således utgå från kapitalistiska intressesfärer, samt deras relativa och föränderliga styrka. Utifrån ett sådant perspektiv blir världen begriplig – från det geopolitiska maktspelet till dagens nykolonialism.

I ett av de ovanstående citaten talar Harvey om ”ackumulation genom fråntagande”, vilket han ser som en definition av nyliberalismen. Det är träffande begrepp, men som vi återkommer till i del 2 saknar Harvey en tillfredställande kristeori varför begreppet hos honom inte når sin fulla potential. Det finns dock anledning att redan här säga något om hur han ser på det.

I enlighet med den traditionella uppfattningen menar Harvey att nyliberalismen mejslades ut i Chile, under Pinochetregimen (där prövades den ekonomiska politik som vanligen hänförs till Milton Friedman och Chicagoskolan). Det handlade om att återgång till laissez-faire, där statens roll kraftigt begränsades till förmån för en konkurrensbaserad individualism inom allt från arbetsmarknad till skola och sjukvård. Från Chile överfördes snart politiken till Storbritannien och USA, under ledning av Thatcher och Reagan (men givetvis var det en klassdriven politik). När det gäller USA framhåller Harvey detta som ett exempel på ideologins betydelse, för vad republikanska partiet gjorde var att driva politiken utifrån en allians mellan kapitalklassen och en folklig bas. Med andra ord, lyckades man med ideologins hjälp få personer att agera starkt emot sitt klassmässiga egenintresse.

Den avgörande skillnaden mellan nyliberalismen och den tidigare dominerande liberalismen handlar om hur att fokus inte ligger på värdeskapande utan på omfördelning. Från det kapitalistiska systemets synvinkel har nyliberalismen misslyckats, så har den ekonomiska tillväxten varit lägre än tidigare. Detta har dock kompenserats för genom att resurser i allt högre grad fördelats uppåt i klasspyramiden. I vargagen framgår detta av hur den keynesianska ekonomin övergetts och hur förlänade välfärdsprivilegier tagit tillbaka, vilket också möjliggjorts av att det realsocialistiska hotet inte längre finns (bourgeoisien vågar gå till offensiv). Omfördelningarna tar sig också uttryck i att låntagarna nu tvingas stå för kostnaderna, vilket visar sig i att misslyckade investeringar inte resulterar i en förlust utan i krav på strukturomvandlingar. Så överförs ständigt resurser från periferi till kapitalismens centrum, ett rent mätbart faktum som teorier a la Hardt och Negri blundar för. Genom ojämn utveckling och resursöverföringar kan kapitalismens oförmåga att skapa värde döljas – någonstans går det bra. Harveys resonemang påminner inte bara om Lenins analys av imperialismen utan också om den specifika analysen av finanskapitalet, och hur det tjänar på såväl uppgångar som nedgångar.
Nyliberalismen, menar Harvey, rör sig om ett ideologiskt/politiskt klassprojekt, som inte helt överensstämmer med det kapitalistiska systemet intresse. Ackumulation sker inte primärt genom värdeskapande utan genom fråntagande.
Här får dock Harvey ett problem, vilket vi återkommer till i nästa del, nämligen att han inte övertygande kan förklara den underliggande mekanismen, som drev fram det nyliberala projektet. Ytterst ligger problemet i att Harvey inte har en tillfredställande kristeori, en sådan finns dock.

 

[1] Denna text är tagen från Oktoberrörelsens hemsida

3 Comments

  1. Nils

    Tycker Harvey är mycket av en pratkvarn. Hans Limits of är bra, men ärligt. Sen han blev poppis och började sälja har kvalitén sjunkit på hans böcker.

    Ni anger att texten är från OR, hur så? Relation?

    • Marxist

      Håller med om att hans produktion blivit sämre.

      När det gäller OR så finns ingen relation. Tog texten för att den var bra och synd att den försvunnit. Givetvis avser vi att skriva själva, men sidan är ny och vi behöver initialt material. På sikt hoppas vi att sidan blir mer innehållsrik, mer fördjupande analyser osv.

  2. Anonymous

    Kommer någon del 2 snart?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked (required)

*

Senate kommentarerna
Arkiv: datum
Arkiv: kategorier